rädd
jag förstår inte hur jag kan bli så jävla rädd för en så vanlig grej. min lille grabb kräktes här innan, och nu river och sliter paniken i mig, hur kan jag bli så orimligt jävla rädd för en så banal sak?
jag är spänd som en fiolsträng, paniken övermannar mig bortom allt förnuft. jag vill bara fly härifrån, jag har sån stark flyktkänsla att det känns som jag snart ska dö. jag har tagit mina fem atarax som ska verka ångestdämpande, men de verkar inte ha hjälpt tillfredställande, kallsvetten lackar, magen värker, hjärnan går på högvarv och det känns som jag håller på att bli tokig!
han ropade nyss på pappa som också lagt sig för att sova, och tankarna börjar omedelbart, kräks han igen? är han magsjuk? är jag smittad? är de andra smittade? det är så jävla orimligt, och ändå sitter jag här och skakar och svettas, frossar och har panik. vad är det för jävla fel på mig? hur fan blev jag sån här? hur kan jag reagera så starkt på en sådan skitsak?
jag undrar hela tiden om han ska kräkas igen, när gör han det? jag lyssnar efter ljud och är så spänd att det känns som jag ska gå av. jag vill lugna mig men vet fan inte hur. tabletterna har inte haft någon verkan. jag orkar inte vara sån här, jag orkar inte känna så här. jag reagerar som om jag var i livsfara, hela min kropp och min hjärna gör det fastän det inte behövs. den lilla del av mig som fortfarande är förnuftig vet allt det här, jag vet ju att det är en onormal reaktion på en normal situation. jag vet ju att jag aldrig kommer att komma undan vare sig kräkningar eller magsjuka. jag vet ju att det förr eller senare kommer, och ändå reagerar jag på det här sättet.
min värsta mardröm är dagis, för jag vet hur mycket smitta som går där, jag vet hur det kommer att bli nu i vinter, jag går bara och väntar på det. jag blir alldeles kall och panikslagen när någon säger att det går magsjuka på dagis, eller att någon har kräkts, jag fasar för de jäkla röda lapparna de sätter upp när skiten florerar, eller bara när jag läser på statusuppdateringarna på facebook att någon 100 mil härifrån har magsjuka.
hur fan blev det så här illa? jag har ingen kontroll på mina reaktioner och jag hatar det. jag hatar allt det här, jag orkar inte med det här längre. den här fobin tar så mycket kraft och energi från mig att jag blir alldeles utmattad, jag pallar inte mer.
jag förstår inte mig själv, jag förstår inte den här paniken som väller upp i mig, jag förstår inget av det här, det enda jag vet är att detta är ohållbart. jag är på gränsen till vad jag kan uthärda, jag vill inte vara med längre, är det så här livet ska vara? just nu tycks det som det inte finns någon bättring, inget ljus i tunneln, ingen rast och ingen ro. jag är så jävla fucked up.
jag är spänd som en fiolsträng, paniken övermannar mig bortom allt förnuft. jag vill bara fly härifrån, jag har sån stark flyktkänsla att det känns som jag snart ska dö. jag har tagit mina fem atarax som ska verka ångestdämpande, men de verkar inte ha hjälpt tillfredställande, kallsvetten lackar, magen värker, hjärnan går på högvarv och det känns som jag håller på att bli tokig!
han ropade nyss på pappa som också lagt sig för att sova, och tankarna börjar omedelbart, kräks han igen? är han magsjuk? är jag smittad? är de andra smittade? det är så jävla orimligt, och ändå sitter jag här och skakar och svettas, frossar och har panik. vad är det för jävla fel på mig? hur fan blev jag sån här? hur kan jag reagera så starkt på en sådan skitsak?
jag undrar hela tiden om han ska kräkas igen, när gör han det? jag lyssnar efter ljud och är så spänd att det känns som jag ska gå av. jag vill lugna mig men vet fan inte hur. tabletterna har inte haft någon verkan. jag orkar inte vara sån här, jag orkar inte känna så här. jag reagerar som om jag var i livsfara, hela min kropp och min hjärna gör det fastän det inte behövs. den lilla del av mig som fortfarande är förnuftig vet allt det här, jag vet ju att det är en onormal reaktion på en normal situation. jag vet ju att jag aldrig kommer att komma undan vare sig kräkningar eller magsjuka. jag vet ju att det förr eller senare kommer, och ändå reagerar jag på det här sättet.
min värsta mardröm är dagis, för jag vet hur mycket smitta som går där, jag vet hur det kommer att bli nu i vinter, jag går bara och väntar på det. jag blir alldeles kall och panikslagen när någon säger att det går magsjuka på dagis, eller att någon har kräkts, jag fasar för de jäkla röda lapparna de sätter upp när skiten florerar, eller bara när jag läser på statusuppdateringarna på facebook att någon 100 mil härifrån har magsjuka.
hur fan blev det så här illa? jag har ingen kontroll på mina reaktioner och jag hatar det. jag hatar allt det här, jag orkar inte med det här längre. den här fobin tar så mycket kraft och energi från mig att jag blir alldeles utmattad, jag pallar inte mer.
jag förstår inte mig själv, jag förstår inte den här paniken som väller upp i mig, jag förstår inget av det här, det enda jag vet är att detta är ohållbart. jag är på gränsen till vad jag kan uthärda, jag vill inte vara med längre, är det så här livet ska vara? just nu tycks det som det inte finns någon bättring, inget ljus i tunneln, ingen rast och ingen ro. jag är så jävla fucked up.
Bitter och Arg
just det. bitter och arg beskriver nog ganska väl hur jag känner mig just nu. jag känner mig helt överväldigad av en känslostorm utan dess like. jag är så jävla arg och förbannad och besviken över det som hänt mig, speciellt arg på alla de vuxa i mitt liv som skulle ha skyddat mig, som skulle ha omhuldat mig. det som känns värst är att jag inte direkt kan lägga skulden på någon. jag kan inte ställa någon till svars för det de gjort, hur mycket jag än önskar det. och hur gärna jag än vill tro att min bror utnyttjade mig för att han ville göra mig illa och ha makt över mig så vet jag innerst inne att så inte var fallet.
jag kämpar med det här, varenda jävla dag, och orättvisan i det hela är så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen snart. det känns som om jag ska sprängas av uppdämda känslor och tankar. jag får aldrig vila, ingen rast och ingen ro. och mitt i allt det här ska livet gå som vanligt. barn skall tas om hand, mat ska lagas, huset ska fixas, tvätten likaså, det ska städas och fejas och det ska jobbas.
jag känner mig så jävla sliten åt alla håll och kanter, att jag snart DÖR. paniken river i mig, ångesten likaså, speciellt när jag fick höra att ett barn på ungarnas dagis kräkts, då är fobin igång igen. jag slits åt än det ena, än det andra hållet, jag vet inte hur jag ska orka med. livet är mig övermäktigt, jag vet inte hur länge till jag orkar. jag har kämpat så länge och nu känns det som att kämpaglöden är slut, jag vill inte vara arg mer, jag vill inte vara ledsen mer, var och varannan dag gråter jag i ren vanmakt för att jag inte orkar med. jag orkar inte med alla krav, speciellt inte de jag ställer på mig själv.
VAD ÄR DET MENINGEN ATT JAG SKA GÖRA MED ALLT DET HÄR?????????
hur ska jag någonsin kunna leva normalt? jag ser ingen ände i det här...
mardrömmarna är värre än någonsin, jag drömmer om män som tar tag i mig bakifrån och håller mig fast, jag drömmer om att jag än en gång blir utsatt för våldtäkt, jag sover knappt och när jag gör det så drömmer jag om allt hemskt som hänt mig.
min psykolog säger att jag måste sörja, att jag måste ge det tid. jag känner att jag tagit ett steg tillbaka och inte vill släppa honom för nära, jag känner mig provocerad av hans ständiga obekväma sanningar, men jag vet ju att jag måste höra dom ,jag vet ju att jag måste ta till mig det här för att kunna gå vidare och börja leva igen, men det är så svårt! jag vill inte lyssna, för det gör ont. jag vågar inte släppa taget om min självkontroll för jag är rädd för vad som ska hända.
framförallt är jag rädd för vad som händer om jag inte orkar mer, om jag inte vill kämpa mer, vad händer då? tar jag livet av mig? jag vet inte, jag vet ingenting, annat än att just nu är verkligheten bara för mycket och min flyktkänsla och panik river i mig. jag vill komma undan, jag vill inte behöva gå igenom det här igen, jag vill bara försvinna. det nattsvarta mörker som ständigt tyckts omge mig sluter sig tätare runt min kropp och snart kan jag inte andas mer.
jag vill härifrån, jag orkar inte mer nu...
jag kämpar med det här, varenda jävla dag, och orättvisan i det hela är så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen snart. det känns som om jag ska sprängas av uppdämda känslor och tankar. jag får aldrig vila, ingen rast och ingen ro. och mitt i allt det här ska livet gå som vanligt. barn skall tas om hand, mat ska lagas, huset ska fixas, tvätten likaså, det ska städas och fejas och det ska jobbas.
jag känner mig så jävla sliten åt alla håll och kanter, att jag snart DÖR. paniken river i mig, ångesten likaså, speciellt när jag fick höra att ett barn på ungarnas dagis kräkts, då är fobin igång igen. jag slits åt än det ena, än det andra hållet, jag vet inte hur jag ska orka med. livet är mig övermäktigt, jag vet inte hur länge till jag orkar. jag har kämpat så länge och nu känns det som att kämpaglöden är slut, jag vill inte vara arg mer, jag vill inte vara ledsen mer, var och varannan dag gråter jag i ren vanmakt för att jag inte orkar med. jag orkar inte med alla krav, speciellt inte de jag ställer på mig själv.
VAD ÄR DET MENINGEN ATT JAG SKA GÖRA MED ALLT DET HÄR?????????
hur ska jag någonsin kunna leva normalt? jag ser ingen ände i det här...
mardrömmarna är värre än någonsin, jag drömmer om män som tar tag i mig bakifrån och håller mig fast, jag drömmer om att jag än en gång blir utsatt för våldtäkt, jag sover knappt och när jag gör det så drömmer jag om allt hemskt som hänt mig.
min psykolog säger att jag måste sörja, att jag måste ge det tid. jag känner att jag tagit ett steg tillbaka och inte vill släppa honom för nära, jag känner mig provocerad av hans ständiga obekväma sanningar, men jag vet ju att jag måste höra dom ,jag vet ju att jag måste ta till mig det här för att kunna gå vidare och börja leva igen, men det är så svårt! jag vill inte lyssna, för det gör ont. jag vågar inte släppa taget om min självkontroll för jag är rädd för vad som ska hända.
framförallt är jag rädd för vad som händer om jag inte orkar mer, om jag inte vill kämpa mer, vad händer då? tar jag livet av mig? jag vet inte, jag vet ingenting, annat än att just nu är verkligheten bara för mycket och min flyktkänsla och panik river i mig. jag vill komma undan, jag vill inte behöva gå igenom det här igen, jag vill bara försvinna. det nattsvarta mörker som ständigt tyckts omge mig sluter sig tätare runt min kropp och snart kan jag inte andas mer.
jag vill härifrån, jag orkar inte mer nu...
Jobbiga Papper
Jag begärde hem papper från BUP (Barn och Ungdomspsykiatri) från min gamla hemkommun.
Jag tog med papperna till psykologen, för jag kände att det inte var en bra idé att läsa de själv, vilket jag så här i efterhand är glad för, för trevlig läsning var det näppeligen.
Jag är så glad att jag äntligen har någon att dela allt det här jobbiga och svåra med, att jag har någon som kan lyfta mig när jag är svag och hjälplös, någon som gör mig trygg, tack gode gud för min psykolog!
På ett sätt är jag inte förvånad alls över vad det stod i papperna, för jag visste ju redan att de skulle vara fulla av lögner, speciellt från mig och min brors sida. När vi förstod att både soc och Bup skulle bli inblandade så ljög vi ihop en historia om att det som skett bara skett någon enstaka gång, och att vi aldrig skulle göra det igen, framför allt så sa vi att båda var med på det, vilket är den största lögnen av dom alla. Faktum är, att inget kunde vara längre från sanningen.
Det som egentligen tog plats är så mycket mer fruktansvärt än vad någon kan föreställa sig.
Under väldigt många år blev jag regelbundet utsatt för sexuella övergrepp. Jag var liten, bara ett barn, och visste inte hur man skulle göra för att säga nej. Jag förstod innerst inne att det som hände inte var rätt, att man inte skulle göra så.
Men när min bror kom in i mitt rum när övriga familjen inte var hemma blev jag som paralyserad, jag VISSTE vad han kom för att göra, och jag VISSTE att hur jag än gör så kommer jag inte undan.
Detta resulterade i att jag försökte rädda mig själv genom att inte göra något alls, inget motstånd, inga slag, inga sparkar, inget skrik, inte nåt. Jag har i alla år efter detta tagit på mig skulden för att jag inte gjorde något, jag har tänkt att om jag bara hade sagt nej, om jag bara hade skrikit, om jag bara hade slagits så skulle han låtit mig vara.
Den här skulden är horribel att bära och har ätit upp mig från insidan.
Min psykolog har förklarat för mig, att det är väldigt vanligt att barn som blir utsatta för sexuella övergrepp reagerar på just detta sätt. Barn som jag gör så för att skydda sig själv, för att det som händer är så hemskt och så fruktansvärt att hjärnan inte kan ta in det, då slår en av många försvarsmekanismer till för att skydda den som blir utsatt. Det är som att vara på standby, kroppen är där, men inte hjärnan.
Anledningen till att vi ljög för både BUP och Soc var för att vi var rädda att de skulle ta oss ifrån vår familj (som om den var något att ha ändå?) för när man är barn, så är det du vet och känner det enda som är tryggt. Det spelade ingen som helst roll hur hemskt jag hade det hemma, hur illa behandlad jag blev, så var det forfarande den enda trygghet jag hade, för jag visste vad jag kunde vänta mig. Bara tanken på att bli fosterhemsplacerad skrämde livet ur mig, så jag gjorde ALLT för att skydda familjen och mig själv genom att ljuga arslet av mig.
Så här i efterhand tänker jag väldigt annorlunda. Inte nog med att alla de vuxna i mitt liv som skulle ta hand om mig och skydda mig inte gjorde det, utan svek mig på det värsta tänkbara sätt, så svek även BUP mig, så svek även Soc mig. I journalen står svart på vitt att Jag och min bror haft fullt penetrerande samlag och trots detta så släpper de oss som om inget hade hänt. DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT SKYDDA DE SOM INTE KAN SKYDDA SIG SJÄLVA, DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT SE NÄR BARN LJUGER FÖR ATT SKYDDA SIN FAMILJ, DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT TA BARN IFRÅN EN SÅDAN MILJÖ SÅ ATT DE INTE SKA FORTSÄTTA FARA ILLA.
Dråpslaget i allt det här är den SOCutredning som gjordes som jag ännu inte tagit del av, det är nästa veckas äventyr. Jag hoppas kunna få hem papperna innan jag ska till psykologen igen.
Denna utredning tog fem månader att genomföra och vad blev resultatet? så här står det i min journal från BUP "Soc utredningen är klar och det har inte blivit någon åtgärd" VADDÅ INGEN ÅTGÄRD, MIN BROR KNULLADE MED MIG OCH NI LÅTER MIG BO KVAR?
Det finns inte ens ord för hur sviken jag känner mig nu i vuxen ålder. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan låta ett barn bo kvar i en sådan situation. Det spelar väl ingen roll hur många gånger det har hänt, det ska väl för fan bli åtgärd om det så bara hänt en gång? SÅNT HÄR FÅR INTE HÄNDA BARN SOM INTE KAN FÖRSVARA SIG, ÅT HELVETE MED ER ALLIHOPA!
Jag tog med papperna till psykologen, för jag kände att det inte var en bra idé att läsa de själv, vilket jag så här i efterhand är glad för, för trevlig läsning var det näppeligen.
Jag är så glad att jag äntligen har någon att dela allt det här jobbiga och svåra med, att jag har någon som kan lyfta mig när jag är svag och hjälplös, någon som gör mig trygg, tack gode gud för min psykolog!
På ett sätt är jag inte förvånad alls över vad det stod i papperna, för jag visste ju redan att de skulle vara fulla av lögner, speciellt från mig och min brors sida. När vi förstod att både soc och Bup skulle bli inblandade så ljög vi ihop en historia om att det som skett bara skett någon enstaka gång, och att vi aldrig skulle göra det igen, framför allt så sa vi att båda var med på det, vilket är den största lögnen av dom alla. Faktum är, att inget kunde vara längre från sanningen.
Det som egentligen tog plats är så mycket mer fruktansvärt än vad någon kan föreställa sig.
Under väldigt många år blev jag regelbundet utsatt för sexuella övergrepp. Jag var liten, bara ett barn, och visste inte hur man skulle göra för att säga nej. Jag förstod innerst inne att det som hände inte var rätt, att man inte skulle göra så.
Men när min bror kom in i mitt rum när övriga familjen inte var hemma blev jag som paralyserad, jag VISSTE vad han kom för att göra, och jag VISSTE att hur jag än gör så kommer jag inte undan.
Detta resulterade i att jag försökte rädda mig själv genom att inte göra något alls, inget motstånd, inga slag, inga sparkar, inget skrik, inte nåt. Jag har i alla år efter detta tagit på mig skulden för att jag inte gjorde något, jag har tänkt att om jag bara hade sagt nej, om jag bara hade skrikit, om jag bara hade slagits så skulle han låtit mig vara.
Den här skulden är horribel att bära och har ätit upp mig från insidan.
Min psykolog har förklarat för mig, att det är väldigt vanligt att barn som blir utsatta för sexuella övergrepp reagerar på just detta sätt. Barn som jag gör så för att skydda sig själv, för att det som händer är så hemskt och så fruktansvärt att hjärnan inte kan ta in det, då slår en av många försvarsmekanismer till för att skydda den som blir utsatt. Det är som att vara på standby, kroppen är där, men inte hjärnan.
Anledningen till att vi ljög för både BUP och Soc var för att vi var rädda att de skulle ta oss ifrån vår familj (som om den var något att ha ändå?) för när man är barn, så är det du vet och känner det enda som är tryggt. Det spelade ingen som helst roll hur hemskt jag hade det hemma, hur illa behandlad jag blev, så var det forfarande den enda trygghet jag hade, för jag visste vad jag kunde vänta mig. Bara tanken på att bli fosterhemsplacerad skrämde livet ur mig, så jag gjorde ALLT för att skydda familjen och mig själv genom att ljuga arslet av mig.
Så här i efterhand tänker jag väldigt annorlunda. Inte nog med att alla de vuxna i mitt liv som skulle ta hand om mig och skydda mig inte gjorde det, utan svek mig på det värsta tänkbara sätt, så svek även BUP mig, så svek även Soc mig. I journalen står svart på vitt att Jag och min bror haft fullt penetrerande samlag och trots detta så släpper de oss som om inget hade hänt. DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT SKYDDA DE SOM INTE KAN SKYDDA SIG SJÄLVA, DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT SE NÄR BARN LJUGER FÖR ATT SKYDDA SIN FAMILJ, DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT TA BARN IFRÅN EN SÅDAN MILJÖ SÅ ATT DE INTE SKA FORTSÄTTA FARA ILLA.
Dråpslaget i allt det här är den SOCutredning som gjordes som jag ännu inte tagit del av, det är nästa veckas äventyr. Jag hoppas kunna få hem papperna innan jag ska till psykologen igen.
Denna utredning tog fem månader att genomföra och vad blev resultatet? så här står det i min journal från BUP "Soc utredningen är klar och det har inte blivit någon åtgärd" VADDÅ INGEN ÅTGÄRD, MIN BROR KNULLADE MED MIG OCH NI LÅTER MIG BO KVAR?
Det finns inte ens ord för hur sviken jag känner mig nu i vuxen ålder. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan låta ett barn bo kvar i en sådan situation. Det spelar väl ingen roll hur många gånger det har hänt, det ska väl för fan bli åtgärd om det så bara hänt en gång? SÅNT HÄR FÅR INTE HÄNDA BARN SOM INTE KAN FÖRSVARA SIG, ÅT HELVETE MED ER ALLIHOPA!
nu spinner vi vidare...
jag behöver acceptera det som hänt.
jag behöver acceptera att det hände MIG.
jag har väldigt svårt för det. det känns som en film jag sett. det känns inte som att det var jag.
jag kan tänka på vissa saker och blir så ledsen för den lilla flickans skull som fick utså så mycket. men jag ser inte att den lilla flickan är jag. det är dit jag behöver komma.
jag behöver acceptera mig själv. men hur fan ska det gå till?
jag behöver acceptera att det hände MIG.
jag har väldigt svårt för det. det känns som en film jag sett. det känns inte som att det var jag.
jag kan tänka på vissa saker och blir så ledsen för den lilla flickans skull som fick utså så mycket. men jag ser inte att den lilla flickan är jag. det är dit jag behöver komma.
jag behöver acceptera mig själv. men hur fan ska det gå till?
nattliga funderingar
jag förstår mig inte på mig själv....
jag blir arg och besviken på att jag inte lyckas bryta vissa mönster fort nog. jag är så trött så trött så trött. det finns inte ens ord för hur trött jag är.
i vanlig ordning kan jag inte sova, jobbiga tankar, obehagliga minnen, fruktansvärda flashbacks och bisarra fobier gör sig påminda.
jag önskar jag kunde stänga av. jag önskar jag vore normal. jag önskar att allt det här aldrig hade hänt. jag önskar att jag aldrig hade hänt. jag är så trött. i kropp och själ (om vi nu har en sådan)
jag fattar inte hur fan jag har orkat fram tills nu. en del av mig vill bara kasta in handuken och skita i resten, en annan del vill aldrig ge upp. vilken del ska jag lyssna på? vem vet.
jag vet knappt någonting längre. jag vet vad smärta vill säga, jag lever i det varje dag och finner det svårare och svårare att ta sig ur. ljuset i tunneln syns allt längre bort, snart finns det väl inte mer. gode gud (eller vem fan som helst) hjälp mig orka.
det tar så mycket kraft och energi att stå emot, jag vet inte hur länge jag orkar stå emot, men eftersom jag heller inte vet vad som händer när jag kapitulerar så vågar jag inte ge efter. det okända skrämmer mig så mycket så jag tar alla möjliga omvägar för att slippa det.
det känns som att en timme i veckan hos min psykolog inte räcker, jag hinner knappt känna mig bekväm innan vi ska avlsuta och tiden räcker inte till. enligt han själv så har vi all tid i världen, men jag ser det inte så. det känns som att min tid rinner ut, och jag står bara och tittar på. jag klarar inte den här känslan av vanmakt, den är så ångestframkallande. jag känner mig liten, rädd och ensam.
hjärtat bankar, kallsvetten rinner, magen gör ont och det känns som jag ska dö. tiden står stilla och det känns som det aldrig kommer att bli bra. jag hatar verkligen de här dagarna.
jag misstänker starkt att detta tumult beror på att min psykolog precis i slutet av vår session frågade mig om jag var arg på min bror efter det han gjort. jag kunde knappt svara, jag sa att jag nog var mer arg förr. antingen så var jag faktiskt mer arg förr, eller så har jag bara blivit bättre på att trycka undan och fly (det andra alternativet är väl mest troligt).
jag blir så trött på mig själv. att aldrig kunna känna sig hel. psykologen frågade om jag kände mig trasig. absolut blev mitt svar, varpå han hävdade att så inte var fallet. hur kan det då komma sig att jag inte funkar som jag ska? för det gör jag inte. det är något allvarligt fel på mig. jag känner mig skev, jag känner mig felaktig. hade jag varit en dator hade jag varit för långt bortom reparation, jag hade blivit makulerad på studs. (ja, jag har en dålig dag)
jag blir arg och besviken på att jag inte lyckas bryta vissa mönster fort nog. jag är så trött så trött så trött. det finns inte ens ord för hur trött jag är.
i vanlig ordning kan jag inte sova, jobbiga tankar, obehagliga minnen, fruktansvärda flashbacks och bisarra fobier gör sig påminda.
jag önskar jag kunde stänga av. jag önskar jag vore normal. jag önskar att allt det här aldrig hade hänt. jag önskar att jag aldrig hade hänt. jag är så trött. i kropp och själ (om vi nu har en sådan)
jag fattar inte hur fan jag har orkat fram tills nu. en del av mig vill bara kasta in handuken och skita i resten, en annan del vill aldrig ge upp. vilken del ska jag lyssna på? vem vet.
jag vet knappt någonting längre. jag vet vad smärta vill säga, jag lever i det varje dag och finner det svårare och svårare att ta sig ur. ljuset i tunneln syns allt längre bort, snart finns det väl inte mer. gode gud (eller vem fan som helst) hjälp mig orka.
det tar så mycket kraft och energi att stå emot, jag vet inte hur länge jag orkar stå emot, men eftersom jag heller inte vet vad som händer när jag kapitulerar så vågar jag inte ge efter. det okända skrämmer mig så mycket så jag tar alla möjliga omvägar för att slippa det.
det känns som att en timme i veckan hos min psykolog inte räcker, jag hinner knappt känna mig bekväm innan vi ska avlsuta och tiden räcker inte till. enligt han själv så har vi all tid i världen, men jag ser det inte så. det känns som att min tid rinner ut, och jag står bara och tittar på. jag klarar inte den här känslan av vanmakt, den är så ångestframkallande. jag känner mig liten, rädd och ensam.
hjärtat bankar, kallsvetten rinner, magen gör ont och det känns som jag ska dö. tiden står stilla och det känns som det aldrig kommer att bli bra. jag hatar verkligen de här dagarna.
jag misstänker starkt att detta tumult beror på att min psykolog precis i slutet av vår session frågade mig om jag var arg på min bror efter det han gjort. jag kunde knappt svara, jag sa att jag nog var mer arg förr. antingen så var jag faktiskt mer arg förr, eller så har jag bara blivit bättre på att trycka undan och fly (det andra alternativet är väl mest troligt).
jag blir så trött på mig själv. att aldrig kunna känna sig hel. psykologen frågade om jag kände mig trasig. absolut blev mitt svar, varpå han hävdade att så inte var fallet. hur kan det då komma sig att jag inte funkar som jag ska? för det gör jag inte. det är något allvarligt fel på mig. jag känner mig skev, jag känner mig felaktig. hade jag varit en dator hade jag varit för långt bortom reparation, jag hade blivit makulerad på studs. (ja, jag har en dålig dag)
knasigt
det är rätt konstigt ändå, så länge jag väntat nu för att få komma tillbaka till psykologen. i hela åtta veckor har det varit uppehåll, vilket har känts jävligt surt.
när man äntligen tagit mod till sig och försöker förändra saker och ting till det bättre och börjar känna sig bekväm med hela upplägget, då tar han semester i åtta veckor (bara liiiite bitter) men skitsamma, nu är vi igång igen.
fast jag känner att jag har vädligt svårt att lita på honom, han är ju man... av förklarliga anledningar har jag svårt för främmande män, jag blir otrygg och sätter upp alla mina försvar och murar, fast det är de jag vill bli av med.
jag är så jävla knäpp så jag vet inte ens själv hur jag fungerar och varför. tacka gudarna då att det finns folk som kan guida stackars förvirrade människor genom labyrinter av försvar som man inte ens visste man hade, ja jösses säger jag då bara.
jag har i min enfald på något vis försökt förbereda mig mentalt innan jag ska till psykologen, att försöka känna mig öppen och mottaglig så jag ska kunna släppa på mina försvar och släppa in psykologen så han kan hjälpa mig... då sa han att det skulle jag absolut inte göra för det får motsatt effekt. kom som du är sa han (lätt för honom att säga, jag vet ju knappt själv vem jag är) sen skulle jag inte heller tänka så mycket och analysera det vi pratar om så mycket, jag vrider ju och vänder på saker i oändlighet, jag är så ivrig att förstå mig och hur jag fungerar och vill ta kontroll över varje aspekt av mig själv att jag istället hindrar mig själv från att gå framåt.
jag blir lite förvirrad av det här, hur fan är det meningen jag ska göra egentligen? suck!
på nåt jävla vänster käns det som ett nederlag, jag föröker ju, jag vill så gärna, men hindrar omedvetet mig själv hela tiden. jag vill ju inte hindra mig så hur hänger det ihop egentligen?
förr i tiden tyckte jag synd om alla de som bor kvar i min hemby, alla de som aldrig kunde göra nåt av sig själva, aldrig vågade ta steget ut i världen och bli något annat än stackarna som aldrig kom iväg.
nu börjar jag fatta, att det inte handlade om att ta ett steg ut, det handlade om att fly (som vanligt). de som bor kvar är trygga i sig själv och sin omgiving, de trivs med vilka de är och var de är... jag avundas dem, mer än vad som känns bekvämt att erkänna...
jag vill också känna så. istället har jag levt i tomhet och ensamhet. även om jag har människor i mitt liv, så känner jag mig så förbannat ensam. jag har svårt att räcka ut en hand, speciellt när jag har det svårt och funderar för mycket på det förflutna.
jag ställer mig själv utanför, fastän det inte är där jag vill stå.. jag vill vara med i gemenskapen, men jag vet inte hur man gör. då sätter jag på mig masken igen, låtsas som om det folk säger och gör inte rör mig i ryggen, när det faktiskt är så att jag blir fruktansvärt ledsen när någon inte tycker om mig, för jag förstår inte varför. vad gör jag för fel? vad är det för fel på mig? är jag inte värd mer än så undrar jag då...
jag är så trött på att hela tiden tvivla på mig själv. jag är ju faktiskt en snäll tjej med huvudet hyffsat på skaft... jag vill ju så gärna att folk ska se mig som den glada spralliga känsliga och omtänksamma människa jag faktiskt är, men istället sänder jag hela tiden ut signaler som ska göra att folk ska hålla sig borta från mig, kom inte nära, för jag bits!
jag vill inte ha det så längre.. jag vill inte sända ut sådana signaler, jag vill inte att folk ska se på mig så...
snälla, låt mig hitta kraft och ork att klara mig igenom det här som en bättre människa, för just nu känner jag mig som bottenskrap. sugdag.
när man äntligen tagit mod till sig och försöker förändra saker och ting till det bättre och börjar känna sig bekväm med hela upplägget, då tar han semester i åtta veckor (bara liiiite bitter) men skitsamma, nu är vi igång igen.
fast jag känner att jag har vädligt svårt att lita på honom, han är ju man... av förklarliga anledningar har jag svårt för främmande män, jag blir otrygg och sätter upp alla mina försvar och murar, fast det är de jag vill bli av med.
jag är så jävla knäpp så jag vet inte ens själv hur jag fungerar och varför. tacka gudarna då att det finns folk som kan guida stackars förvirrade människor genom labyrinter av försvar som man inte ens visste man hade, ja jösses säger jag då bara.
jag har i min enfald på något vis försökt förbereda mig mentalt innan jag ska till psykologen, att försöka känna mig öppen och mottaglig så jag ska kunna släppa på mina försvar och släppa in psykologen så han kan hjälpa mig... då sa han att det skulle jag absolut inte göra för det får motsatt effekt. kom som du är sa han (lätt för honom att säga, jag vet ju knappt själv vem jag är) sen skulle jag inte heller tänka så mycket och analysera det vi pratar om så mycket, jag vrider ju och vänder på saker i oändlighet, jag är så ivrig att förstå mig och hur jag fungerar och vill ta kontroll över varje aspekt av mig själv att jag istället hindrar mig själv från att gå framåt.
jag blir lite förvirrad av det här, hur fan är det meningen jag ska göra egentligen? suck!
på nåt jävla vänster käns det som ett nederlag, jag föröker ju, jag vill så gärna, men hindrar omedvetet mig själv hela tiden. jag vill ju inte hindra mig så hur hänger det ihop egentligen?
förr i tiden tyckte jag synd om alla de som bor kvar i min hemby, alla de som aldrig kunde göra nåt av sig själva, aldrig vågade ta steget ut i världen och bli något annat än stackarna som aldrig kom iväg.
nu börjar jag fatta, att det inte handlade om att ta ett steg ut, det handlade om att fly (som vanligt). de som bor kvar är trygga i sig själv och sin omgiving, de trivs med vilka de är och var de är... jag avundas dem, mer än vad som känns bekvämt att erkänna...
jag vill också känna så. istället har jag levt i tomhet och ensamhet. även om jag har människor i mitt liv, så känner jag mig så förbannat ensam. jag har svårt att räcka ut en hand, speciellt när jag har det svårt och funderar för mycket på det förflutna.
jag ställer mig själv utanför, fastän det inte är där jag vill stå.. jag vill vara med i gemenskapen, men jag vet inte hur man gör. då sätter jag på mig masken igen, låtsas som om det folk säger och gör inte rör mig i ryggen, när det faktiskt är så att jag blir fruktansvärt ledsen när någon inte tycker om mig, för jag förstår inte varför. vad gör jag för fel? vad är det för fel på mig? är jag inte värd mer än så undrar jag då...
jag är så trött på att hela tiden tvivla på mig själv. jag är ju faktiskt en snäll tjej med huvudet hyffsat på skaft... jag vill ju så gärna att folk ska se mig som den glada spralliga känsliga och omtänksamma människa jag faktiskt är, men istället sänder jag hela tiden ut signaler som ska göra att folk ska hålla sig borta från mig, kom inte nära, för jag bits!
jag vill inte ha det så längre.. jag vill inte sända ut sådana signaler, jag vill inte att folk ska se på mig så...
snälla, låt mig hitta kraft och ork att klara mig igenom det här som en bättre människa, för just nu känner jag mig som bottenskrap. sugdag.
konstigt
det är konstigt ändå, hur upp och ned allting blir när man helt plötsligt förstår. Att allt det du är och trodde dig vara, är en produkt av det du upplevt och gått igenom.
jag skulle vilja säga att jag är lycklig, men då skulle jag ljuga.
jag har allt jag någonsin önskat mig, och ändå är jag inte lycklig. jag kan inte njuta av det underbara liv jag har, för någon förstörde mig.
det är nästan lustigt hur mycket jag helt plötsligt förstår, det är både en lättnad och en utmaning. nu vet jag lite mer om hur jag ska tackla det, men det känns stundvis som ett oöverstigligt berg.
Jag är en produkt av mitt förflutna, jag är vad de formade mig till, förstörd, värdelös, oviktig och dum.
På ett plan vet jag att det inte är så, att jag är bättre än dessa ord, men jag KÄNNER att det är precis så här jag är... jag är inte VÄRD kärlek, uppskattning och tillit. Jag fick aldrig dessa saker då jag var barn, eftersom min mamma var känslomässigt och psykist frånvarande. inga kramar, ingen kärlek, ingen uppmuntran, jag var bara i vägen.
var jag än befann mig, så var jag i vägen... "gå och lägg dig ungjävel, jag orkar inte se dig mer idag" var standardfrasen. jag fick höra den varje dag, det dröjer inte länge förrän man känner sig värdelös och oälskad i en sån situation.
som om detta inte var nog, så behagade min storebor utnyttja mig sexuellt, flertalet gånger.. det konstiga är, att jag kommer ihåg före och efter men inte själva akten, jag kan inte för mitt liv komma ihåg akterna, de har jag förträngt. vad jag däremot kommer ihåg är känslan innan och efter. hur panikslagen och skräckslagen jag var när han kom till mitt rum, när jag visste vad han skulle göra och att jag inte skulle komma undan.
vi var en familj, fullkomligt dysfunktionell, men det var det enda jag visste. jag trodde att alla föräldrar hatade sina barn, tyckte de var i vägen. jag trodde att alla föräldrar slog sina barn och att alla bröder våldförde sig på sina systrar. jag visste inte annat...
och det sjukaste av allt är att hur mycket jag än pratar om det eller skriver om det så går det inte in att det faktiskt är mig själv jag pratar om. det är som att det hänt någon annan. jag kan inte ta till mig att det faktiskt är jag. dissociation kallas tydligen detta, och är enligt min psykolog väldigt vanlig hos människor som blivit utsatta för övergrepp.
Mer eller mindre, så innebär detta att jag stänger av. två delar av mig som egentligen ska samarbeta och jobba tätt ihop har glidit isär och fungerar var för sig och motverkar varandra. för att uttrycka det enkelt, i´m all fucked up, på mer än ett vis.
Sen kommer vi till PTSD, posttraumatiskt stresssyndrom....
Jag fungerar knappt som människa längre, jag kan inte sova, jag kan inte slappna av, jag går hela tiden spänd som en fiolsträng och väntar på att något hemskt ska hända, hur mycket jag än försöker kan jag inte slappna av. hur kan någon slappna av när världen och människorna i den är så farliga?
Jag kan inte hantera stress eller kaos, den vanmakt jag känner i dessa situationer gör att jag blir flyförbannad, skriker och gormar och flyr därifrån. hjärtat försöker slita sig ur mitt bröst och kroppen går på högvarv, för jag måste överleva. min kropp och hjärna är i ständig warriormode. min hjärna ser hela världen som ett hot och min kropp agerar därefter.
sen har jag utvecklat de mest bissarra fobier, också väldigt vanligt när man vuxit upp som jag. emetofobin äter upp mig! så fort någon kräks så slutar jag fungera, upp i högvarv, ångesten är så stark och laddad att det känns som jag ska gå sönder, att döden säkerligen inträffar vilken minut som helst, att jag till varje pris måste fly för att överleva...
för att inte tala om de flera olika diagnoser jag har för min fruktansvärda huvudvärk, men är det så konstigt egentligen? helt plötsligt fattar jag varför... alla dessa saker som jag hela tiden trott var isolerade från varandra hör ihop tätare än något annat... Alla har de samband, jag har bara inte fattat det.
Så faktum är, att jag inte är hel, jag fungerar inte som jag ska, varken emotionellt, sexuellt, psykiskt eller fysiskt.
Så vad gör jag nu? HUR FAN GÖR JAG NU?
jag behöver fixas, jag behöver lagas. jag måste innan jag går under. hela denna tid som jag aldrig passat in, alltid känt mig utanför och olik alla andra. all skuld som lagts på mig, som jag fortfarande lägger på mig, allt är mitt fel. hur fan kan det komma sig att folk inte ser det? det är mitt fel.
Det hela är så jävla orättvist, inte nog med att jag ska behöva genomleva alla dessa övergrepp, sexuella, mentala och fysiska, NU MÅSTE JAG SPENDERA RESTEN AV MITT JÄVLA LIV MED ATT FÖRSÖKA REPARERA DEN SKADA ANDRA TILLFOGAT MIG... jag är så jävla arg, ledsen och besviken. och jag tycker synd om mig själv, jag badar i ett hav av självömkan.. hur i helvete ska jag kunna fungera normalt? hur ska jag kunna lita på människor när de gång efter annan bevisat att de inte går att lita på? hur i helvete ska jag kunna leva?
Jag har spenderat hela mitt liv med att ÖVERLEVA, att hela tiden kämpa med näbbar och klor, med blod svett och tårar. hur fan slutar jag överleva och börjar leva? hur gör man? kan man faktiskt leva och vara trygg och känna sig tillfreds och älskad? finns det ens?
I hela mitt liv har jag sökt acceptans, att människor skulle SE mig, uppskatta och älska mig. Jag vill att folk ska förstå mig, jag vill att de ska veta min bakgrund, och se mig för den jag är idag, acceptera mig för den jag är, och älska mig...
det fanns så många männsikor runt omkring som skulle skyddat mig när jag var barn, som skulle sett efter mig och tagit hand om mig, med en varsam hand lett mig på rätt vägar i livet, det misslyckades FATALT. hur kunde folk inte se hur ont jag hade? hur skadad jag var och hur fel allt var? hur kunde de undgå att se? alla lärare som såg hur jag betedde mig mot andra, de som ska se och plocka upp de barn som faller mellan sprickorna.. de såg mellan fingrarna istället, och lät saken bero, ALLA dessa människor som lät allt detta hända, utan att göra något åt det. är det meningen att jag ska förlåta er?
är det vad jag måste göra för att kunna gå vidare? jag vet inte om jag kan!
hur förlåter man sådana övergepp? hur går jag vidare?
kampen för att överleva forstätter...
jag skulle vilja säga att jag är lycklig, men då skulle jag ljuga.
jag har allt jag någonsin önskat mig, och ändå är jag inte lycklig. jag kan inte njuta av det underbara liv jag har, för någon förstörde mig.
det är nästan lustigt hur mycket jag helt plötsligt förstår, det är både en lättnad och en utmaning. nu vet jag lite mer om hur jag ska tackla det, men det känns stundvis som ett oöverstigligt berg.
Jag är en produkt av mitt förflutna, jag är vad de formade mig till, förstörd, värdelös, oviktig och dum.
På ett plan vet jag att det inte är så, att jag är bättre än dessa ord, men jag KÄNNER att det är precis så här jag är... jag är inte VÄRD kärlek, uppskattning och tillit. Jag fick aldrig dessa saker då jag var barn, eftersom min mamma var känslomässigt och psykist frånvarande. inga kramar, ingen kärlek, ingen uppmuntran, jag var bara i vägen.
var jag än befann mig, så var jag i vägen... "gå och lägg dig ungjävel, jag orkar inte se dig mer idag" var standardfrasen. jag fick höra den varje dag, det dröjer inte länge förrän man känner sig värdelös och oälskad i en sån situation.
som om detta inte var nog, så behagade min storebor utnyttja mig sexuellt, flertalet gånger.. det konstiga är, att jag kommer ihåg före och efter men inte själva akten, jag kan inte för mitt liv komma ihåg akterna, de har jag förträngt. vad jag däremot kommer ihåg är känslan innan och efter. hur panikslagen och skräckslagen jag var när han kom till mitt rum, när jag visste vad han skulle göra och att jag inte skulle komma undan.
vi var en familj, fullkomligt dysfunktionell, men det var det enda jag visste. jag trodde att alla föräldrar hatade sina barn, tyckte de var i vägen. jag trodde att alla föräldrar slog sina barn och att alla bröder våldförde sig på sina systrar. jag visste inte annat...
och det sjukaste av allt är att hur mycket jag än pratar om det eller skriver om det så går det inte in att det faktiskt är mig själv jag pratar om. det är som att det hänt någon annan. jag kan inte ta till mig att det faktiskt är jag. dissociation kallas tydligen detta, och är enligt min psykolog väldigt vanlig hos människor som blivit utsatta för övergrepp.
Mer eller mindre, så innebär detta att jag stänger av. två delar av mig som egentligen ska samarbeta och jobba tätt ihop har glidit isär och fungerar var för sig och motverkar varandra. för att uttrycka det enkelt, i´m all fucked up, på mer än ett vis.
Sen kommer vi till PTSD, posttraumatiskt stresssyndrom....
Jag fungerar knappt som människa längre, jag kan inte sova, jag kan inte slappna av, jag går hela tiden spänd som en fiolsträng och väntar på att något hemskt ska hända, hur mycket jag än försöker kan jag inte slappna av. hur kan någon slappna av när världen och människorna i den är så farliga?
Jag kan inte hantera stress eller kaos, den vanmakt jag känner i dessa situationer gör att jag blir flyförbannad, skriker och gormar och flyr därifrån. hjärtat försöker slita sig ur mitt bröst och kroppen går på högvarv, för jag måste överleva. min kropp och hjärna är i ständig warriormode. min hjärna ser hela världen som ett hot och min kropp agerar därefter.
sen har jag utvecklat de mest bissarra fobier, också väldigt vanligt när man vuxit upp som jag. emetofobin äter upp mig! så fort någon kräks så slutar jag fungera, upp i högvarv, ångesten är så stark och laddad att det känns som jag ska gå sönder, att döden säkerligen inträffar vilken minut som helst, att jag till varje pris måste fly för att överleva...
för att inte tala om de flera olika diagnoser jag har för min fruktansvärda huvudvärk, men är det så konstigt egentligen? helt plötsligt fattar jag varför... alla dessa saker som jag hela tiden trott var isolerade från varandra hör ihop tätare än något annat... Alla har de samband, jag har bara inte fattat det.
Så faktum är, att jag inte är hel, jag fungerar inte som jag ska, varken emotionellt, sexuellt, psykiskt eller fysiskt.
Så vad gör jag nu? HUR FAN GÖR JAG NU?
jag behöver fixas, jag behöver lagas. jag måste innan jag går under. hela denna tid som jag aldrig passat in, alltid känt mig utanför och olik alla andra. all skuld som lagts på mig, som jag fortfarande lägger på mig, allt är mitt fel. hur fan kan det komma sig att folk inte ser det? det är mitt fel.
Det hela är så jävla orättvist, inte nog med att jag ska behöva genomleva alla dessa övergrepp, sexuella, mentala och fysiska, NU MÅSTE JAG SPENDERA RESTEN AV MITT JÄVLA LIV MED ATT FÖRSÖKA REPARERA DEN SKADA ANDRA TILLFOGAT MIG... jag är så jävla arg, ledsen och besviken. och jag tycker synd om mig själv, jag badar i ett hav av självömkan.. hur i helvete ska jag kunna fungera normalt? hur ska jag kunna lita på människor när de gång efter annan bevisat att de inte går att lita på? hur i helvete ska jag kunna leva?
Jag har spenderat hela mitt liv med att ÖVERLEVA, att hela tiden kämpa med näbbar och klor, med blod svett och tårar. hur fan slutar jag överleva och börjar leva? hur gör man? kan man faktiskt leva och vara trygg och känna sig tillfreds och älskad? finns det ens?
I hela mitt liv har jag sökt acceptans, att människor skulle SE mig, uppskatta och älska mig. Jag vill att folk ska förstå mig, jag vill att de ska veta min bakgrund, och se mig för den jag är idag, acceptera mig för den jag är, och älska mig...
det fanns så många männsikor runt omkring som skulle skyddat mig när jag var barn, som skulle sett efter mig och tagit hand om mig, med en varsam hand lett mig på rätt vägar i livet, det misslyckades FATALT. hur kunde folk inte se hur ont jag hade? hur skadad jag var och hur fel allt var? hur kunde de undgå att se? alla lärare som såg hur jag betedde mig mot andra, de som ska se och plocka upp de barn som faller mellan sprickorna.. de såg mellan fingrarna istället, och lät saken bero, ALLA dessa människor som lät allt detta hända, utan att göra något åt det. är det meningen att jag ska förlåta er?
är det vad jag måste göra för att kunna gå vidare? jag vet inte om jag kan!
hur förlåter man sådana övergepp? hur går jag vidare?
kampen för att överleva forstätter...
