nattliga funderingar
jag förstår mig inte på mig själv....
jag blir arg och besviken på att jag inte lyckas bryta vissa mönster fort nog. jag är så trött så trött så trött. det finns inte ens ord för hur trött jag är.
i vanlig ordning kan jag inte sova, jobbiga tankar, obehagliga minnen, fruktansvärda flashbacks och bisarra fobier gör sig påminda.
jag önskar jag kunde stänga av. jag önskar jag vore normal. jag önskar att allt det här aldrig hade hänt. jag önskar att jag aldrig hade hänt. jag är så trött. i kropp och själ (om vi nu har en sådan)
jag fattar inte hur fan jag har orkat fram tills nu. en del av mig vill bara kasta in handuken och skita i resten, en annan del vill aldrig ge upp. vilken del ska jag lyssna på? vem vet.
jag vet knappt någonting längre. jag vet vad smärta vill säga, jag lever i det varje dag och finner det svårare och svårare att ta sig ur. ljuset i tunneln syns allt längre bort, snart finns det väl inte mer. gode gud (eller vem fan som helst) hjälp mig orka.
det tar så mycket kraft och energi att stå emot, jag vet inte hur länge jag orkar stå emot, men eftersom jag heller inte vet vad som händer när jag kapitulerar så vågar jag inte ge efter. det okända skrämmer mig så mycket så jag tar alla möjliga omvägar för att slippa det.
det känns som att en timme i veckan hos min psykolog inte räcker, jag hinner knappt känna mig bekväm innan vi ska avlsuta och tiden räcker inte till. enligt han själv så har vi all tid i världen, men jag ser det inte så. det känns som att min tid rinner ut, och jag står bara och tittar på. jag klarar inte den här känslan av vanmakt, den är så ångestframkallande. jag känner mig liten, rädd och ensam.
hjärtat bankar, kallsvetten rinner, magen gör ont och det känns som jag ska dö. tiden står stilla och det känns som det aldrig kommer att bli bra. jag hatar verkligen de här dagarna.
jag misstänker starkt att detta tumult beror på att min psykolog precis i slutet av vår session frågade mig om jag var arg på min bror efter det han gjort. jag kunde knappt svara, jag sa att jag nog var mer arg förr. antingen så var jag faktiskt mer arg förr, eller så har jag bara blivit bättre på att trycka undan och fly (det andra alternativet är väl mest troligt).
jag blir så trött på mig själv. att aldrig kunna känna sig hel. psykologen frågade om jag kände mig trasig. absolut blev mitt svar, varpå han hävdade att så inte var fallet. hur kan det då komma sig att jag inte funkar som jag ska? för det gör jag inte. det är något allvarligt fel på mig. jag känner mig skev, jag känner mig felaktig. hade jag varit en dator hade jag varit för långt bortom reparation, jag hade blivit makulerad på studs. (ja, jag har en dålig dag)
jag blir arg och besviken på att jag inte lyckas bryta vissa mönster fort nog. jag är så trött så trött så trött. det finns inte ens ord för hur trött jag är.
i vanlig ordning kan jag inte sova, jobbiga tankar, obehagliga minnen, fruktansvärda flashbacks och bisarra fobier gör sig påminda.
jag önskar jag kunde stänga av. jag önskar jag vore normal. jag önskar att allt det här aldrig hade hänt. jag önskar att jag aldrig hade hänt. jag är så trött. i kropp och själ (om vi nu har en sådan)
jag fattar inte hur fan jag har orkat fram tills nu. en del av mig vill bara kasta in handuken och skita i resten, en annan del vill aldrig ge upp. vilken del ska jag lyssna på? vem vet.
jag vet knappt någonting längre. jag vet vad smärta vill säga, jag lever i det varje dag och finner det svårare och svårare att ta sig ur. ljuset i tunneln syns allt längre bort, snart finns det väl inte mer. gode gud (eller vem fan som helst) hjälp mig orka.
det tar så mycket kraft och energi att stå emot, jag vet inte hur länge jag orkar stå emot, men eftersom jag heller inte vet vad som händer när jag kapitulerar så vågar jag inte ge efter. det okända skrämmer mig så mycket så jag tar alla möjliga omvägar för att slippa det.
det känns som att en timme i veckan hos min psykolog inte räcker, jag hinner knappt känna mig bekväm innan vi ska avlsuta och tiden räcker inte till. enligt han själv så har vi all tid i världen, men jag ser det inte så. det känns som att min tid rinner ut, och jag står bara och tittar på. jag klarar inte den här känslan av vanmakt, den är så ångestframkallande. jag känner mig liten, rädd och ensam.
hjärtat bankar, kallsvetten rinner, magen gör ont och det känns som jag ska dö. tiden står stilla och det känns som det aldrig kommer att bli bra. jag hatar verkligen de här dagarna.
jag misstänker starkt att detta tumult beror på att min psykolog precis i slutet av vår session frågade mig om jag var arg på min bror efter det han gjort. jag kunde knappt svara, jag sa att jag nog var mer arg förr. antingen så var jag faktiskt mer arg förr, eller så har jag bara blivit bättre på att trycka undan och fly (det andra alternativet är väl mest troligt).
jag blir så trött på mig själv. att aldrig kunna känna sig hel. psykologen frågade om jag kände mig trasig. absolut blev mitt svar, varpå han hävdade att så inte var fallet. hur kan det då komma sig att jag inte funkar som jag ska? för det gör jag inte. det är något allvarligt fel på mig. jag känner mig skev, jag känner mig felaktig. hade jag varit en dator hade jag varit för långt bortom reparation, jag hade blivit makulerad på studs. (ja, jag har en dålig dag)
Kommentarer
Trackback
