nu spinner vi vidare...
jag behöver acceptera det som hänt.
jag behöver acceptera att det hände MIG.
jag har väldigt svårt för det. det känns som en film jag sett. det känns inte som att det var jag.
jag kan tänka på vissa saker och blir så ledsen för den lilla flickans skull som fick utså så mycket. men jag ser inte att den lilla flickan är jag. det är dit jag behöver komma.
jag behöver acceptera mig själv. men hur fan ska det gå till?
jag behöver acceptera att det hände MIG.
jag har väldigt svårt för det. det känns som en film jag sett. det känns inte som att det var jag.
jag kan tänka på vissa saker och blir så ledsen för den lilla flickans skull som fick utså så mycket. men jag ser inte att den lilla flickan är jag. det är dit jag behöver komma.
jag behöver acceptera mig själv. men hur fan ska det gå till?
nattliga funderingar
jag förstår mig inte på mig själv....
jag blir arg och besviken på att jag inte lyckas bryta vissa mönster fort nog. jag är så trött så trött så trött. det finns inte ens ord för hur trött jag är.
i vanlig ordning kan jag inte sova, jobbiga tankar, obehagliga minnen, fruktansvärda flashbacks och bisarra fobier gör sig påminda.
jag önskar jag kunde stänga av. jag önskar jag vore normal. jag önskar att allt det här aldrig hade hänt. jag önskar att jag aldrig hade hänt. jag är så trött. i kropp och själ (om vi nu har en sådan)
jag fattar inte hur fan jag har orkat fram tills nu. en del av mig vill bara kasta in handuken och skita i resten, en annan del vill aldrig ge upp. vilken del ska jag lyssna på? vem vet.
jag vet knappt någonting längre. jag vet vad smärta vill säga, jag lever i det varje dag och finner det svårare och svårare att ta sig ur. ljuset i tunneln syns allt längre bort, snart finns det väl inte mer. gode gud (eller vem fan som helst) hjälp mig orka.
det tar så mycket kraft och energi att stå emot, jag vet inte hur länge jag orkar stå emot, men eftersom jag heller inte vet vad som händer när jag kapitulerar så vågar jag inte ge efter. det okända skrämmer mig så mycket så jag tar alla möjliga omvägar för att slippa det.
det känns som att en timme i veckan hos min psykolog inte räcker, jag hinner knappt känna mig bekväm innan vi ska avlsuta och tiden räcker inte till. enligt han själv så har vi all tid i världen, men jag ser det inte så. det känns som att min tid rinner ut, och jag står bara och tittar på. jag klarar inte den här känslan av vanmakt, den är så ångestframkallande. jag känner mig liten, rädd och ensam.
hjärtat bankar, kallsvetten rinner, magen gör ont och det känns som jag ska dö. tiden står stilla och det känns som det aldrig kommer att bli bra. jag hatar verkligen de här dagarna.
jag misstänker starkt att detta tumult beror på att min psykolog precis i slutet av vår session frågade mig om jag var arg på min bror efter det han gjort. jag kunde knappt svara, jag sa att jag nog var mer arg förr. antingen så var jag faktiskt mer arg förr, eller så har jag bara blivit bättre på att trycka undan och fly (det andra alternativet är väl mest troligt).
jag blir så trött på mig själv. att aldrig kunna känna sig hel. psykologen frågade om jag kände mig trasig. absolut blev mitt svar, varpå han hävdade att så inte var fallet. hur kan det då komma sig att jag inte funkar som jag ska? för det gör jag inte. det är något allvarligt fel på mig. jag känner mig skev, jag känner mig felaktig. hade jag varit en dator hade jag varit för långt bortom reparation, jag hade blivit makulerad på studs. (ja, jag har en dålig dag)
jag blir arg och besviken på att jag inte lyckas bryta vissa mönster fort nog. jag är så trött så trött så trött. det finns inte ens ord för hur trött jag är.
i vanlig ordning kan jag inte sova, jobbiga tankar, obehagliga minnen, fruktansvärda flashbacks och bisarra fobier gör sig påminda.
jag önskar jag kunde stänga av. jag önskar jag vore normal. jag önskar att allt det här aldrig hade hänt. jag önskar att jag aldrig hade hänt. jag är så trött. i kropp och själ (om vi nu har en sådan)
jag fattar inte hur fan jag har orkat fram tills nu. en del av mig vill bara kasta in handuken och skita i resten, en annan del vill aldrig ge upp. vilken del ska jag lyssna på? vem vet.
jag vet knappt någonting längre. jag vet vad smärta vill säga, jag lever i det varje dag och finner det svårare och svårare att ta sig ur. ljuset i tunneln syns allt längre bort, snart finns det väl inte mer. gode gud (eller vem fan som helst) hjälp mig orka.
det tar så mycket kraft och energi att stå emot, jag vet inte hur länge jag orkar stå emot, men eftersom jag heller inte vet vad som händer när jag kapitulerar så vågar jag inte ge efter. det okända skrämmer mig så mycket så jag tar alla möjliga omvägar för att slippa det.
det känns som att en timme i veckan hos min psykolog inte räcker, jag hinner knappt känna mig bekväm innan vi ska avlsuta och tiden räcker inte till. enligt han själv så har vi all tid i världen, men jag ser det inte så. det känns som att min tid rinner ut, och jag står bara och tittar på. jag klarar inte den här känslan av vanmakt, den är så ångestframkallande. jag känner mig liten, rädd och ensam.
hjärtat bankar, kallsvetten rinner, magen gör ont och det känns som jag ska dö. tiden står stilla och det känns som det aldrig kommer att bli bra. jag hatar verkligen de här dagarna.
jag misstänker starkt att detta tumult beror på att min psykolog precis i slutet av vår session frågade mig om jag var arg på min bror efter det han gjort. jag kunde knappt svara, jag sa att jag nog var mer arg förr. antingen så var jag faktiskt mer arg förr, eller så har jag bara blivit bättre på att trycka undan och fly (det andra alternativet är väl mest troligt).
jag blir så trött på mig själv. att aldrig kunna känna sig hel. psykologen frågade om jag kände mig trasig. absolut blev mitt svar, varpå han hävdade att så inte var fallet. hur kan det då komma sig att jag inte funkar som jag ska? för det gör jag inte. det är något allvarligt fel på mig. jag känner mig skev, jag känner mig felaktig. hade jag varit en dator hade jag varit för långt bortom reparation, jag hade blivit makulerad på studs. (ja, jag har en dålig dag)
knasigt
det är rätt konstigt ändå, så länge jag väntat nu för att få komma tillbaka till psykologen. i hela åtta veckor har det varit uppehåll, vilket har känts jävligt surt.
när man äntligen tagit mod till sig och försöker förändra saker och ting till det bättre och börjar känna sig bekväm med hela upplägget, då tar han semester i åtta veckor (bara liiiite bitter) men skitsamma, nu är vi igång igen.
fast jag känner att jag har vädligt svårt att lita på honom, han är ju man... av förklarliga anledningar har jag svårt för främmande män, jag blir otrygg och sätter upp alla mina försvar och murar, fast det är de jag vill bli av med.
jag är så jävla knäpp så jag vet inte ens själv hur jag fungerar och varför. tacka gudarna då att det finns folk som kan guida stackars förvirrade människor genom labyrinter av försvar som man inte ens visste man hade, ja jösses säger jag då bara.
jag har i min enfald på något vis försökt förbereda mig mentalt innan jag ska till psykologen, att försöka känna mig öppen och mottaglig så jag ska kunna släppa på mina försvar och släppa in psykologen så han kan hjälpa mig... då sa han att det skulle jag absolut inte göra för det får motsatt effekt. kom som du är sa han (lätt för honom att säga, jag vet ju knappt själv vem jag är) sen skulle jag inte heller tänka så mycket och analysera det vi pratar om så mycket, jag vrider ju och vänder på saker i oändlighet, jag är så ivrig att förstå mig och hur jag fungerar och vill ta kontroll över varje aspekt av mig själv att jag istället hindrar mig själv från att gå framåt.
jag blir lite förvirrad av det här, hur fan är det meningen jag ska göra egentligen? suck!
på nåt jävla vänster käns det som ett nederlag, jag föröker ju, jag vill så gärna, men hindrar omedvetet mig själv hela tiden. jag vill ju inte hindra mig så hur hänger det ihop egentligen?
förr i tiden tyckte jag synd om alla de som bor kvar i min hemby, alla de som aldrig kunde göra nåt av sig själva, aldrig vågade ta steget ut i världen och bli något annat än stackarna som aldrig kom iväg.
nu börjar jag fatta, att det inte handlade om att ta ett steg ut, det handlade om att fly (som vanligt). de som bor kvar är trygga i sig själv och sin omgiving, de trivs med vilka de är och var de är... jag avundas dem, mer än vad som känns bekvämt att erkänna...
jag vill också känna så. istället har jag levt i tomhet och ensamhet. även om jag har människor i mitt liv, så känner jag mig så förbannat ensam. jag har svårt att räcka ut en hand, speciellt när jag har det svårt och funderar för mycket på det förflutna.
jag ställer mig själv utanför, fastän det inte är där jag vill stå.. jag vill vara med i gemenskapen, men jag vet inte hur man gör. då sätter jag på mig masken igen, låtsas som om det folk säger och gör inte rör mig i ryggen, när det faktiskt är så att jag blir fruktansvärt ledsen när någon inte tycker om mig, för jag förstår inte varför. vad gör jag för fel? vad är det för fel på mig? är jag inte värd mer än så undrar jag då...
jag är så trött på att hela tiden tvivla på mig själv. jag är ju faktiskt en snäll tjej med huvudet hyffsat på skaft... jag vill ju så gärna att folk ska se mig som den glada spralliga känsliga och omtänksamma människa jag faktiskt är, men istället sänder jag hela tiden ut signaler som ska göra att folk ska hålla sig borta från mig, kom inte nära, för jag bits!
jag vill inte ha det så längre.. jag vill inte sända ut sådana signaler, jag vill inte att folk ska se på mig så...
snälla, låt mig hitta kraft och ork att klara mig igenom det här som en bättre människa, för just nu känner jag mig som bottenskrap. sugdag.
när man äntligen tagit mod till sig och försöker förändra saker och ting till det bättre och börjar känna sig bekväm med hela upplägget, då tar han semester i åtta veckor (bara liiiite bitter) men skitsamma, nu är vi igång igen.
fast jag känner att jag har vädligt svårt att lita på honom, han är ju man... av förklarliga anledningar har jag svårt för främmande män, jag blir otrygg och sätter upp alla mina försvar och murar, fast det är de jag vill bli av med.
jag är så jävla knäpp så jag vet inte ens själv hur jag fungerar och varför. tacka gudarna då att det finns folk som kan guida stackars förvirrade människor genom labyrinter av försvar som man inte ens visste man hade, ja jösses säger jag då bara.
jag har i min enfald på något vis försökt förbereda mig mentalt innan jag ska till psykologen, att försöka känna mig öppen och mottaglig så jag ska kunna släppa på mina försvar och släppa in psykologen så han kan hjälpa mig... då sa han att det skulle jag absolut inte göra för det får motsatt effekt. kom som du är sa han (lätt för honom att säga, jag vet ju knappt själv vem jag är) sen skulle jag inte heller tänka så mycket och analysera det vi pratar om så mycket, jag vrider ju och vänder på saker i oändlighet, jag är så ivrig att förstå mig och hur jag fungerar och vill ta kontroll över varje aspekt av mig själv att jag istället hindrar mig själv från att gå framåt.
jag blir lite förvirrad av det här, hur fan är det meningen jag ska göra egentligen? suck!
på nåt jävla vänster käns det som ett nederlag, jag föröker ju, jag vill så gärna, men hindrar omedvetet mig själv hela tiden. jag vill ju inte hindra mig så hur hänger det ihop egentligen?
förr i tiden tyckte jag synd om alla de som bor kvar i min hemby, alla de som aldrig kunde göra nåt av sig själva, aldrig vågade ta steget ut i världen och bli något annat än stackarna som aldrig kom iväg.
nu börjar jag fatta, att det inte handlade om att ta ett steg ut, det handlade om att fly (som vanligt). de som bor kvar är trygga i sig själv och sin omgiving, de trivs med vilka de är och var de är... jag avundas dem, mer än vad som känns bekvämt att erkänna...
jag vill också känna så. istället har jag levt i tomhet och ensamhet. även om jag har människor i mitt liv, så känner jag mig så förbannat ensam. jag har svårt att räcka ut en hand, speciellt när jag har det svårt och funderar för mycket på det förflutna.
jag ställer mig själv utanför, fastän det inte är där jag vill stå.. jag vill vara med i gemenskapen, men jag vet inte hur man gör. då sätter jag på mig masken igen, låtsas som om det folk säger och gör inte rör mig i ryggen, när det faktiskt är så att jag blir fruktansvärt ledsen när någon inte tycker om mig, för jag förstår inte varför. vad gör jag för fel? vad är det för fel på mig? är jag inte värd mer än så undrar jag då...
jag är så trött på att hela tiden tvivla på mig själv. jag är ju faktiskt en snäll tjej med huvudet hyffsat på skaft... jag vill ju så gärna att folk ska se mig som den glada spralliga känsliga och omtänksamma människa jag faktiskt är, men istället sänder jag hela tiden ut signaler som ska göra att folk ska hålla sig borta från mig, kom inte nära, för jag bits!
jag vill inte ha det så längre.. jag vill inte sända ut sådana signaler, jag vill inte att folk ska se på mig så...
snälla, låt mig hitta kraft och ork att klara mig igenom det här som en bättre människa, för just nu känner jag mig som bottenskrap. sugdag.
