rädd
jag förstår inte hur jag kan bli så jävla rädd för en så vanlig grej. min lille grabb kräktes här innan, och nu river och sliter paniken i mig, hur kan jag bli så orimligt jävla rädd för en så banal sak?
jag är spänd som en fiolsträng, paniken övermannar mig bortom allt förnuft. jag vill bara fly härifrån, jag har sån stark flyktkänsla att det känns som jag snart ska dö. jag har tagit mina fem atarax som ska verka ångestdämpande, men de verkar inte ha hjälpt tillfredställande, kallsvetten lackar, magen värker, hjärnan går på högvarv och det känns som jag håller på att bli tokig!
han ropade nyss på pappa som också lagt sig för att sova, och tankarna börjar omedelbart, kräks han igen? är han magsjuk? är jag smittad? är de andra smittade? det är så jävla orimligt, och ändå sitter jag här och skakar och svettas, frossar och har panik. vad är det för jävla fel på mig? hur fan blev jag sån här? hur kan jag reagera så starkt på en sådan skitsak?
jag undrar hela tiden om han ska kräkas igen, när gör han det? jag lyssnar efter ljud och är så spänd att det känns som jag ska gå av. jag vill lugna mig men vet fan inte hur. tabletterna har inte haft någon verkan. jag orkar inte vara sån här, jag orkar inte känna så här. jag reagerar som om jag var i livsfara, hela min kropp och min hjärna gör det fastän det inte behövs. den lilla del av mig som fortfarande är förnuftig vet allt det här, jag vet ju att det är en onormal reaktion på en normal situation. jag vet ju att jag aldrig kommer att komma undan vare sig kräkningar eller magsjuka. jag vet ju att det förr eller senare kommer, och ändå reagerar jag på det här sättet.
min värsta mardröm är dagis, för jag vet hur mycket smitta som går där, jag vet hur det kommer att bli nu i vinter, jag går bara och väntar på det. jag blir alldeles kall och panikslagen när någon säger att det går magsjuka på dagis, eller att någon har kräkts, jag fasar för de jäkla röda lapparna de sätter upp när skiten florerar, eller bara när jag läser på statusuppdateringarna på facebook att någon 100 mil härifrån har magsjuka.
hur fan blev det så här illa? jag har ingen kontroll på mina reaktioner och jag hatar det. jag hatar allt det här, jag orkar inte med det här längre. den här fobin tar så mycket kraft och energi från mig att jag blir alldeles utmattad, jag pallar inte mer.
jag förstår inte mig själv, jag förstår inte den här paniken som väller upp i mig, jag förstår inget av det här, det enda jag vet är att detta är ohållbart. jag är på gränsen till vad jag kan uthärda, jag vill inte vara med längre, är det så här livet ska vara? just nu tycks det som det inte finns någon bättring, inget ljus i tunneln, ingen rast och ingen ro. jag är så jävla fucked up.
jag är spänd som en fiolsträng, paniken övermannar mig bortom allt förnuft. jag vill bara fly härifrån, jag har sån stark flyktkänsla att det känns som jag snart ska dö. jag har tagit mina fem atarax som ska verka ångestdämpande, men de verkar inte ha hjälpt tillfredställande, kallsvetten lackar, magen värker, hjärnan går på högvarv och det känns som jag håller på att bli tokig!
han ropade nyss på pappa som också lagt sig för att sova, och tankarna börjar omedelbart, kräks han igen? är han magsjuk? är jag smittad? är de andra smittade? det är så jävla orimligt, och ändå sitter jag här och skakar och svettas, frossar och har panik. vad är det för jävla fel på mig? hur fan blev jag sån här? hur kan jag reagera så starkt på en sådan skitsak?
jag undrar hela tiden om han ska kräkas igen, när gör han det? jag lyssnar efter ljud och är så spänd att det känns som jag ska gå av. jag vill lugna mig men vet fan inte hur. tabletterna har inte haft någon verkan. jag orkar inte vara sån här, jag orkar inte känna så här. jag reagerar som om jag var i livsfara, hela min kropp och min hjärna gör det fastän det inte behövs. den lilla del av mig som fortfarande är förnuftig vet allt det här, jag vet ju att det är en onormal reaktion på en normal situation. jag vet ju att jag aldrig kommer att komma undan vare sig kräkningar eller magsjuka. jag vet ju att det förr eller senare kommer, och ändå reagerar jag på det här sättet.
min värsta mardröm är dagis, för jag vet hur mycket smitta som går där, jag vet hur det kommer att bli nu i vinter, jag går bara och väntar på det. jag blir alldeles kall och panikslagen när någon säger att det går magsjuka på dagis, eller att någon har kräkts, jag fasar för de jäkla röda lapparna de sätter upp när skiten florerar, eller bara när jag läser på statusuppdateringarna på facebook att någon 100 mil härifrån har magsjuka.
hur fan blev det så här illa? jag har ingen kontroll på mina reaktioner och jag hatar det. jag hatar allt det här, jag orkar inte med det här längre. den här fobin tar så mycket kraft och energi från mig att jag blir alldeles utmattad, jag pallar inte mer.
jag förstår inte mig själv, jag förstår inte den här paniken som väller upp i mig, jag förstår inget av det här, det enda jag vet är att detta är ohållbart. jag är på gränsen till vad jag kan uthärda, jag vill inte vara med längre, är det så här livet ska vara? just nu tycks det som det inte finns någon bättring, inget ljus i tunneln, ingen rast och ingen ro. jag är så jävla fucked up.
Bitter och Arg
just det. bitter och arg beskriver nog ganska väl hur jag känner mig just nu. jag känner mig helt överväldigad av en känslostorm utan dess like. jag är så jävla arg och förbannad och besviken över det som hänt mig, speciellt arg på alla de vuxa i mitt liv som skulle ha skyddat mig, som skulle ha omhuldat mig. det som känns värst är att jag inte direkt kan lägga skulden på någon. jag kan inte ställa någon till svars för det de gjort, hur mycket jag än önskar det. och hur gärna jag än vill tro att min bror utnyttjade mig för att han ville göra mig illa och ha makt över mig så vet jag innerst inne att så inte var fallet.
jag kämpar med det här, varenda jävla dag, och orättvisan i det hela är så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen snart. det känns som om jag ska sprängas av uppdämda känslor och tankar. jag får aldrig vila, ingen rast och ingen ro. och mitt i allt det här ska livet gå som vanligt. barn skall tas om hand, mat ska lagas, huset ska fixas, tvätten likaså, det ska städas och fejas och det ska jobbas.
jag känner mig så jävla sliten åt alla håll och kanter, att jag snart DÖR. paniken river i mig, ångesten likaså, speciellt när jag fick höra att ett barn på ungarnas dagis kräkts, då är fobin igång igen. jag slits åt än det ena, än det andra hållet, jag vet inte hur jag ska orka med. livet är mig övermäktigt, jag vet inte hur länge till jag orkar. jag har kämpat så länge och nu känns det som att kämpaglöden är slut, jag vill inte vara arg mer, jag vill inte vara ledsen mer, var och varannan dag gråter jag i ren vanmakt för att jag inte orkar med. jag orkar inte med alla krav, speciellt inte de jag ställer på mig själv.
VAD ÄR DET MENINGEN ATT JAG SKA GÖRA MED ALLT DET HÄR?????????
hur ska jag någonsin kunna leva normalt? jag ser ingen ände i det här...
mardrömmarna är värre än någonsin, jag drömmer om män som tar tag i mig bakifrån och håller mig fast, jag drömmer om att jag än en gång blir utsatt för våldtäkt, jag sover knappt och när jag gör det så drömmer jag om allt hemskt som hänt mig.
min psykolog säger att jag måste sörja, att jag måste ge det tid. jag känner att jag tagit ett steg tillbaka och inte vill släppa honom för nära, jag känner mig provocerad av hans ständiga obekväma sanningar, men jag vet ju att jag måste höra dom ,jag vet ju att jag måste ta till mig det här för att kunna gå vidare och börja leva igen, men det är så svårt! jag vill inte lyssna, för det gör ont. jag vågar inte släppa taget om min självkontroll för jag är rädd för vad som ska hända.
framförallt är jag rädd för vad som händer om jag inte orkar mer, om jag inte vill kämpa mer, vad händer då? tar jag livet av mig? jag vet inte, jag vet ingenting, annat än att just nu är verkligheten bara för mycket och min flyktkänsla och panik river i mig. jag vill komma undan, jag vill inte behöva gå igenom det här igen, jag vill bara försvinna. det nattsvarta mörker som ständigt tyckts omge mig sluter sig tätare runt min kropp och snart kan jag inte andas mer.
jag vill härifrån, jag orkar inte mer nu...
jag kämpar med det här, varenda jävla dag, och orättvisan i det hela är så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen snart. det känns som om jag ska sprängas av uppdämda känslor och tankar. jag får aldrig vila, ingen rast och ingen ro. och mitt i allt det här ska livet gå som vanligt. barn skall tas om hand, mat ska lagas, huset ska fixas, tvätten likaså, det ska städas och fejas och det ska jobbas.
jag känner mig så jävla sliten åt alla håll och kanter, att jag snart DÖR. paniken river i mig, ångesten likaså, speciellt när jag fick höra att ett barn på ungarnas dagis kräkts, då är fobin igång igen. jag slits åt än det ena, än det andra hållet, jag vet inte hur jag ska orka med. livet är mig övermäktigt, jag vet inte hur länge till jag orkar. jag har kämpat så länge och nu känns det som att kämpaglöden är slut, jag vill inte vara arg mer, jag vill inte vara ledsen mer, var och varannan dag gråter jag i ren vanmakt för att jag inte orkar med. jag orkar inte med alla krav, speciellt inte de jag ställer på mig själv.
VAD ÄR DET MENINGEN ATT JAG SKA GÖRA MED ALLT DET HÄR?????????
hur ska jag någonsin kunna leva normalt? jag ser ingen ände i det här...
mardrömmarna är värre än någonsin, jag drömmer om män som tar tag i mig bakifrån och håller mig fast, jag drömmer om att jag än en gång blir utsatt för våldtäkt, jag sover knappt och när jag gör det så drömmer jag om allt hemskt som hänt mig.
min psykolog säger att jag måste sörja, att jag måste ge det tid. jag känner att jag tagit ett steg tillbaka och inte vill släppa honom för nära, jag känner mig provocerad av hans ständiga obekväma sanningar, men jag vet ju att jag måste höra dom ,jag vet ju att jag måste ta till mig det här för att kunna gå vidare och börja leva igen, men det är så svårt! jag vill inte lyssna, för det gör ont. jag vågar inte släppa taget om min självkontroll för jag är rädd för vad som ska hända.
framförallt är jag rädd för vad som händer om jag inte orkar mer, om jag inte vill kämpa mer, vad händer då? tar jag livet av mig? jag vet inte, jag vet ingenting, annat än att just nu är verkligheten bara för mycket och min flyktkänsla och panik river i mig. jag vill komma undan, jag vill inte behöva gå igenom det här igen, jag vill bara försvinna. det nattsvarta mörker som ständigt tyckts omge mig sluter sig tätare runt min kropp och snart kan jag inte andas mer.
jag vill härifrån, jag orkar inte mer nu...
