rädd
jag förstår inte hur jag kan bli så jävla rädd för en så vanlig grej. min lille grabb kräktes här innan, och nu river och sliter paniken i mig, hur kan jag bli så orimligt jävla rädd för en så banal sak?
jag är spänd som en fiolsträng, paniken övermannar mig bortom allt förnuft. jag vill bara fly härifrån, jag har sån stark flyktkänsla att det känns som jag snart ska dö. jag har tagit mina fem atarax som ska verka ångestdämpande, men de verkar inte ha hjälpt tillfredställande, kallsvetten lackar, magen värker, hjärnan går på högvarv och det känns som jag håller på att bli tokig!
han ropade nyss på pappa som också lagt sig för att sova, och tankarna börjar omedelbart, kräks han igen? är han magsjuk? är jag smittad? är de andra smittade? det är så jävla orimligt, och ändå sitter jag här och skakar och svettas, frossar och har panik. vad är det för jävla fel på mig? hur fan blev jag sån här? hur kan jag reagera så starkt på en sådan skitsak?
jag undrar hela tiden om han ska kräkas igen, när gör han det? jag lyssnar efter ljud och är så spänd att det känns som jag ska gå av. jag vill lugna mig men vet fan inte hur. tabletterna har inte haft någon verkan. jag orkar inte vara sån här, jag orkar inte känna så här. jag reagerar som om jag var i livsfara, hela min kropp och min hjärna gör det fastän det inte behövs. den lilla del av mig som fortfarande är förnuftig vet allt det här, jag vet ju att det är en onormal reaktion på en normal situation. jag vet ju att jag aldrig kommer att komma undan vare sig kräkningar eller magsjuka. jag vet ju att det förr eller senare kommer, och ändå reagerar jag på det här sättet.
min värsta mardröm är dagis, för jag vet hur mycket smitta som går där, jag vet hur det kommer att bli nu i vinter, jag går bara och väntar på det. jag blir alldeles kall och panikslagen när någon säger att det går magsjuka på dagis, eller att någon har kräkts, jag fasar för de jäkla röda lapparna de sätter upp när skiten florerar, eller bara när jag läser på statusuppdateringarna på facebook att någon 100 mil härifrån har magsjuka.
hur fan blev det så här illa? jag har ingen kontroll på mina reaktioner och jag hatar det. jag hatar allt det här, jag orkar inte med det här längre. den här fobin tar så mycket kraft och energi från mig att jag blir alldeles utmattad, jag pallar inte mer.
jag förstår inte mig själv, jag förstår inte den här paniken som väller upp i mig, jag förstår inget av det här, det enda jag vet är att detta är ohållbart. jag är på gränsen till vad jag kan uthärda, jag vill inte vara med längre, är det så här livet ska vara? just nu tycks det som det inte finns någon bättring, inget ljus i tunneln, ingen rast och ingen ro. jag är så jävla fucked up.
jag är spänd som en fiolsträng, paniken övermannar mig bortom allt förnuft. jag vill bara fly härifrån, jag har sån stark flyktkänsla att det känns som jag snart ska dö. jag har tagit mina fem atarax som ska verka ångestdämpande, men de verkar inte ha hjälpt tillfredställande, kallsvetten lackar, magen värker, hjärnan går på högvarv och det känns som jag håller på att bli tokig!
han ropade nyss på pappa som också lagt sig för att sova, och tankarna börjar omedelbart, kräks han igen? är han magsjuk? är jag smittad? är de andra smittade? det är så jävla orimligt, och ändå sitter jag här och skakar och svettas, frossar och har panik. vad är det för jävla fel på mig? hur fan blev jag sån här? hur kan jag reagera så starkt på en sådan skitsak?
jag undrar hela tiden om han ska kräkas igen, när gör han det? jag lyssnar efter ljud och är så spänd att det känns som jag ska gå av. jag vill lugna mig men vet fan inte hur. tabletterna har inte haft någon verkan. jag orkar inte vara sån här, jag orkar inte känna så här. jag reagerar som om jag var i livsfara, hela min kropp och min hjärna gör det fastän det inte behövs. den lilla del av mig som fortfarande är förnuftig vet allt det här, jag vet ju att det är en onormal reaktion på en normal situation. jag vet ju att jag aldrig kommer att komma undan vare sig kräkningar eller magsjuka. jag vet ju att det förr eller senare kommer, och ändå reagerar jag på det här sättet.
min värsta mardröm är dagis, för jag vet hur mycket smitta som går där, jag vet hur det kommer att bli nu i vinter, jag går bara och väntar på det. jag blir alldeles kall och panikslagen när någon säger att det går magsjuka på dagis, eller att någon har kräkts, jag fasar för de jäkla röda lapparna de sätter upp när skiten florerar, eller bara när jag läser på statusuppdateringarna på facebook att någon 100 mil härifrån har magsjuka.
hur fan blev det så här illa? jag har ingen kontroll på mina reaktioner och jag hatar det. jag hatar allt det här, jag orkar inte med det här längre. den här fobin tar så mycket kraft och energi från mig att jag blir alldeles utmattad, jag pallar inte mer.
jag förstår inte mig själv, jag förstår inte den här paniken som väller upp i mig, jag förstår inget av det här, det enda jag vet är att detta är ohållbart. jag är på gränsen till vad jag kan uthärda, jag vill inte vara med längre, är det så här livet ska vara? just nu tycks det som det inte finns någon bättring, inget ljus i tunneln, ingen rast och ingen ro. jag är så jävla fucked up.
Kommentarer
Trackback
