warriormode

det är konstigt ändå, hur upp och ned allting blir när man helt plötsligt förstår. Att allt det du är och trodde dig vara, är en produkt av det du upplevt och gått igenom.

jag skulle vilja säga att jag är lycklig, men då skulle jag ljuga.
jag har allt jag någonsin önskat mig, och ändå är jag inte lycklig. jag kan inte njuta av det underbara liv jag har, för någon förstörde mig.

det är nästan lustigt hur mycket jag helt plötsligt förstår, det är både en lättnad och en utmaning. nu vet jag lite mer om hur jag ska tackla det, men det känns stundvis som ett oöverstigligt berg.

Jag är en produkt av mitt förflutna, jag är vad de formade mig till, förstörd, värdelös, oviktig och dum.
På ett plan vet jag att det inte är så, att jag är bättre än dessa ord, men jag KÄNNER att det är precis så här jag är... jag är inte VÄRD kärlek, uppskattning och tillit. Jag fick aldrig dessa saker då jag var barn, eftersom min mamma var känslomässigt och psykist frånvarande. inga kramar, ingen kärlek, ingen uppmuntran, jag var bara i vägen.

var jag än befann mig, så var jag i vägen... "gå och lägg dig ungjävel, jag orkar inte se dig mer idag" var standardfrasen. jag fick höra den varje dag, det dröjer inte länge förrän man känner sig värdelös och oälskad i en sån situation.

som om detta inte var nog, så behagade min storebor utnyttja mig sexuellt, flertalet gånger.. det konstiga är, att jag kommer ihåg före och efter men inte själva akten, jag kan inte för mitt liv komma ihåg akterna, de har jag förträngt. vad jag däremot kommer ihåg är känslan innan och efter. hur panikslagen och skräckslagen jag var när han  kom till mitt rum, när jag visste vad han skulle göra och att jag inte skulle komma undan.
vi var en familj, fullkomligt dysfunktionell, men det var det enda jag visste. jag trodde att alla föräldrar hatade sina barn, tyckte de var i vägen. jag trodde att alla föräldrar slog sina barn och att alla bröder våldförde sig på sina systrar. jag visste inte annat...

och det sjukaste av allt är att hur mycket jag än pratar om det eller skriver om det så går det inte in att det faktiskt är mig själv jag pratar om. det är som att det hänt någon annan. jag kan inte ta till mig att det faktiskt är jag. dissociation kallas tydligen detta, och är enligt min psykolog väldigt vanlig hos människor som blivit utsatta för övergrepp.

Mer eller mindre, så innebär detta att jag stänger av. två delar av mig som egentligen ska samarbeta och jobba tätt ihop har glidit isär och fungerar var för sig och motverkar varandra. för att uttrycka det enkelt, i´m all fucked up, på mer än ett vis.

Sen kommer vi till PTSD, posttraumatiskt stresssyndrom....
Jag fungerar knappt som människa längre, jag kan inte sova, jag kan inte slappna av, jag går hela tiden spänd som en fiolsträng och väntar på att något hemskt ska hända, hur mycket jag än försöker kan jag inte slappna av. hur kan någon slappna av när världen och människorna i den är så farliga? 

Jag kan inte hantera stress eller kaos, den vanmakt jag känner i dessa situationer gör att jag blir flyförbannad, skriker och gormar och flyr därifrån. hjärtat försöker slita sig ur mitt bröst och kroppen går på högvarv, för jag måste överleva. min kropp och hjärna är i ständig warriormode. min hjärna ser hela världen som ett hot och min kropp agerar därefter.

sen har jag utvecklat de mest bissarra fobier, också väldigt vanligt när man vuxit upp som jag. emetofobin äter upp mig! så fort någon kräks så slutar jag fungera, upp i högvarv, ångesten är så stark och laddad att det känns som jag ska gå sönder, att döden säkerligen inträffar vilken minut som helst, att jag till varje pris måste fly för att överleva...

för att inte tala om de flera olika diagnoser jag har för min fruktansvärda huvudvärk, men är det så konstigt egentligen? helt plötsligt fattar jag varför... alla dessa saker som jag hela tiden trott var isolerade från varandra hör ihop tätare än något annat... Alla har de samband, jag har bara inte fattat det.

Så faktum är, att jag inte är hel, jag fungerar inte som jag ska, varken emotionellt, sexuellt,  psykiskt eller fysiskt.
Så vad gör jag nu? HUR FAN GÖR JAG NU?
jag behöver fixas, jag behöver lagas. jag måste innan jag går under. hela denna tid som jag aldrig passat in, alltid känt mig utanför och olik alla andra. all skuld som lagts på mig, som jag fortfarande lägger på mig, allt är mitt fel. hur fan kan det komma sig att folk inte ser det? det är mitt fel.

Det hela är så jävla orättvist, inte nog med att jag ska behöva genomleva alla dessa övergrepp, sexuella, mentala och fysiska, NU MÅSTE JAG SPENDERA RESTEN AV MITT JÄVLA LIV MED ATT FÖRSÖKA REPARERA DEN SKADA ANDRA TILLFOGAT MIG... jag är så jävla arg, ledsen och besviken. och jag tycker synd om mig själv, jag badar i ett hav av självömkan.. hur i helvete ska jag kunna fungera normalt? hur ska jag kunna lita på människor när de gång efter annan bevisat att de inte går att lita på? hur i helvete ska jag kunna leva?

Jag har spenderat hela mitt liv med att ÖVERLEVA, att hela tiden kämpa med näbbar och klor, med blod svett och tårar. hur fan slutar jag överleva och börjar leva? hur gör man? kan man faktiskt leva och vara trygg och känna sig tillfreds och älskad? finns det ens?

I hela mitt liv har jag sökt acceptans, att människor skulle SE mig, uppskatta och älska mig. Jag vill att folk ska förstå mig, jag vill att de ska veta min bakgrund, och se mig för den jag är idag, acceptera mig för den jag är, och älska mig...

det fanns så många männsikor runt omkring som skulle skyddat mig när jag var barn, som skulle sett efter mig och tagit hand om mig, med en varsam hand lett mig på rätt vägar i livet, det misslyckades FATALT. hur kunde folk inte se hur ont jag hade? hur skadad jag var och hur fel allt var? hur kunde de undgå att se? alla lärare som såg hur jag betedde mig mot andra, de som ska se och plocka upp de barn som faller mellan sprickorna.. de såg mellan fingrarna istället, och lät saken bero, ALLA dessa människor som lät allt detta hända, utan att göra något åt det. är det meningen att jag ska förlåta er?

är det vad jag måste göra för att kunna gå vidare? jag vet inte om jag kan!
hur förlåter man sådana övergepp? hur går jag vidare?
kampen för att överleva forstätter...