Jobbiga Papper
Jag begärde hem papper från BUP (Barn och Ungdomspsykiatri) från min gamla hemkommun.
Jag tog med papperna till psykologen, för jag kände att det inte var en bra idé att läsa de själv, vilket jag så här i efterhand är glad för, för trevlig läsning var det näppeligen.
Jag är så glad att jag äntligen har någon att dela allt det här jobbiga och svåra med, att jag har någon som kan lyfta mig när jag är svag och hjälplös, någon som gör mig trygg, tack gode gud för min psykolog!
På ett sätt är jag inte förvånad alls över vad det stod i papperna, för jag visste ju redan att de skulle vara fulla av lögner, speciellt från mig och min brors sida. När vi förstod att både soc och Bup skulle bli inblandade så ljög vi ihop en historia om att det som skett bara skett någon enstaka gång, och att vi aldrig skulle göra det igen, framför allt så sa vi att båda var med på det, vilket är den största lögnen av dom alla. Faktum är, att inget kunde vara längre från sanningen.
Det som egentligen tog plats är så mycket mer fruktansvärt än vad någon kan föreställa sig.
Under väldigt många år blev jag regelbundet utsatt för sexuella övergrepp. Jag var liten, bara ett barn, och visste inte hur man skulle göra för att säga nej. Jag förstod innerst inne att det som hände inte var rätt, att man inte skulle göra så.
Men när min bror kom in i mitt rum när övriga familjen inte var hemma blev jag som paralyserad, jag VISSTE vad han kom för att göra, och jag VISSTE att hur jag än gör så kommer jag inte undan.
Detta resulterade i att jag försökte rädda mig själv genom att inte göra något alls, inget motstånd, inga slag, inga sparkar, inget skrik, inte nåt. Jag har i alla år efter detta tagit på mig skulden för att jag inte gjorde något, jag har tänkt att om jag bara hade sagt nej, om jag bara hade skrikit, om jag bara hade slagits så skulle han låtit mig vara.
Den här skulden är horribel att bära och har ätit upp mig från insidan.
Min psykolog har förklarat för mig, att det är väldigt vanligt att barn som blir utsatta för sexuella övergrepp reagerar på just detta sätt. Barn som jag gör så för att skydda sig själv, för att det som händer är så hemskt och så fruktansvärt att hjärnan inte kan ta in det, då slår en av många försvarsmekanismer till för att skydda den som blir utsatt. Det är som att vara på standby, kroppen är där, men inte hjärnan.
Anledningen till att vi ljög för både BUP och Soc var för att vi var rädda att de skulle ta oss ifrån vår familj (som om den var något att ha ändå?) för när man är barn, så är det du vet och känner det enda som är tryggt. Det spelade ingen som helst roll hur hemskt jag hade det hemma, hur illa behandlad jag blev, så var det forfarande den enda trygghet jag hade, för jag visste vad jag kunde vänta mig. Bara tanken på att bli fosterhemsplacerad skrämde livet ur mig, så jag gjorde ALLT för att skydda familjen och mig själv genom att ljuga arslet av mig.
Så här i efterhand tänker jag väldigt annorlunda. Inte nog med att alla de vuxna i mitt liv som skulle ta hand om mig och skydda mig inte gjorde det, utan svek mig på det värsta tänkbara sätt, så svek även BUP mig, så svek även Soc mig. I journalen står svart på vitt att Jag och min bror haft fullt penetrerande samlag och trots detta så släpper de oss som om inget hade hänt. DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT SKYDDA DE SOM INTE KAN SKYDDA SIG SJÄLVA, DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT SE NÄR BARN LJUGER FÖR ATT SKYDDA SIN FAMILJ, DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT TA BARN IFRÅN EN SÅDAN MILJÖ SÅ ATT DE INTE SKA FORTSÄTTA FARA ILLA.
Dråpslaget i allt det här är den SOCutredning som gjordes som jag ännu inte tagit del av, det är nästa veckas äventyr. Jag hoppas kunna få hem papperna innan jag ska till psykologen igen.
Denna utredning tog fem månader att genomföra och vad blev resultatet? så här står det i min journal från BUP "Soc utredningen är klar och det har inte blivit någon åtgärd" VADDÅ INGEN ÅTGÄRD, MIN BROR KNULLADE MED MIG OCH NI LÅTER MIG BO KVAR?
Det finns inte ens ord för hur sviken jag känner mig nu i vuxen ålder. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan låta ett barn bo kvar i en sådan situation. Det spelar väl ingen roll hur många gånger det har hänt, det ska väl för fan bli åtgärd om det så bara hänt en gång? SÅNT HÄR FÅR INTE HÄNDA BARN SOM INTE KAN FÖRSVARA SIG, ÅT HELVETE MED ER ALLIHOPA!
Jag tog med papperna till psykologen, för jag kände att det inte var en bra idé att läsa de själv, vilket jag så här i efterhand är glad för, för trevlig läsning var det näppeligen.
Jag är så glad att jag äntligen har någon att dela allt det här jobbiga och svåra med, att jag har någon som kan lyfta mig när jag är svag och hjälplös, någon som gör mig trygg, tack gode gud för min psykolog!
På ett sätt är jag inte förvånad alls över vad det stod i papperna, för jag visste ju redan att de skulle vara fulla av lögner, speciellt från mig och min brors sida. När vi förstod att både soc och Bup skulle bli inblandade så ljög vi ihop en historia om att det som skett bara skett någon enstaka gång, och att vi aldrig skulle göra det igen, framför allt så sa vi att båda var med på det, vilket är den största lögnen av dom alla. Faktum är, att inget kunde vara längre från sanningen.
Det som egentligen tog plats är så mycket mer fruktansvärt än vad någon kan föreställa sig.
Under väldigt många år blev jag regelbundet utsatt för sexuella övergrepp. Jag var liten, bara ett barn, och visste inte hur man skulle göra för att säga nej. Jag förstod innerst inne att det som hände inte var rätt, att man inte skulle göra så.
Men när min bror kom in i mitt rum när övriga familjen inte var hemma blev jag som paralyserad, jag VISSTE vad han kom för att göra, och jag VISSTE att hur jag än gör så kommer jag inte undan.
Detta resulterade i att jag försökte rädda mig själv genom att inte göra något alls, inget motstånd, inga slag, inga sparkar, inget skrik, inte nåt. Jag har i alla år efter detta tagit på mig skulden för att jag inte gjorde något, jag har tänkt att om jag bara hade sagt nej, om jag bara hade skrikit, om jag bara hade slagits så skulle han låtit mig vara.
Den här skulden är horribel att bära och har ätit upp mig från insidan.
Min psykolog har förklarat för mig, att det är väldigt vanligt att barn som blir utsatta för sexuella övergrepp reagerar på just detta sätt. Barn som jag gör så för att skydda sig själv, för att det som händer är så hemskt och så fruktansvärt att hjärnan inte kan ta in det, då slår en av många försvarsmekanismer till för att skydda den som blir utsatt. Det är som att vara på standby, kroppen är där, men inte hjärnan.
Anledningen till att vi ljög för både BUP och Soc var för att vi var rädda att de skulle ta oss ifrån vår familj (som om den var något att ha ändå?) för när man är barn, så är det du vet och känner det enda som är tryggt. Det spelade ingen som helst roll hur hemskt jag hade det hemma, hur illa behandlad jag blev, så var det forfarande den enda trygghet jag hade, för jag visste vad jag kunde vänta mig. Bara tanken på att bli fosterhemsplacerad skrämde livet ur mig, så jag gjorde ALLT för att skydda familjen och mig själv genom att ljuga arslet av mig.
Så här i efterhand tänker jag väldigt annorlunda. Inte nog med att alla de vuxna i mitt liv som skulle ta hand om mig och skydda mig inte gjorde det, utan svek mig på det värsta tänkbara sätt, så svek även BUP mig, så svek även Soc mig. I journalen står svart på vitt att Jag och min bror haft fullt penetrerande samlag och trots detta så släpper de oss som om inget hade hänt. DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT SKYDDA DE SOM INTE KAN SKYDDA SIG SJÄLVA, DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT SE NÄR BARN LJUGER FÖR ATT SKYDDA SIN FAMILJ, DET ÄR DERAS JÄVLA JOBB ATT TA BARN IFRÅN EN SÅDAN MILJÖ SÅ ATT DE INTE SKA FORTSÄTTA FARA ILLA.
Dråpslaget i allt det här är den SOCutredning som gjordes som jag ännu inte tagit del av, det är nästa veckas äventyr. Jag hoppas kunna få hem papperna innan jag ska till psykologen igen.
Denna utredning tog fem månader att genomföra och vad blev resultatet? så här står det i min journal från BUP "Soc utredningen är klar och det har inte blivit någon åtgärd" VADDÅ INGEN ÅTGÄRD, MIN BROR KNULLADE MED MIG OCH NI LÅTER MIG BO KVAR?
Det finns inte ens ord för hur sviken jag känner mig nu i vuxen ålder. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan låta ett barn bo kvar i en sådan situation. Det spelar väl ingen roll hur många gånger det har hänt, det ska väl för fan bli åtgärd om det så bara hänt en gång? SÅNT HÄR FÅR INTE HÄNDA BARN SOM INTE KAN FÖRSVARA SIG, ÅT HELVETE MED ER ALLIHOPA!
Kommentarer
Trackback
